Therése Lindgren känner du säkert till. Om inte kan man väl kort och gott säga att hon är en av Sveriges kändaste medieprofiler som via sin Youtube-kanal når en massa unga människor. På sin vlogg riktar hon rätt ofta in sig på skönhetsvård, egen vardag och saker hon brinner för. Orsaken till att hon började vlogga var att hon i två omgångar var sjukskriven från sitt jobb som mediesäljare på grund av psykisk ohälsa - och den insikten hon under sina sjukledigheter kom fram till har hon sammanfattat i en bok som hon givit titeln Ibland mår jag inte så bra.
Nej just det. Ibland mår man inte så bra. Ibland mår man riktigt riktigt skit. Och ibland blir den där förbannade nedstämdheten bara på och man behöver fundera på hur i all världen man skall tampas med sig själv och sina monster. Det Therése Lindgren gör med sin bok är att ge psykisk ohälsa ett ansikte. Hur känns en panikattack? Hur kan man försöka gå vidare även om allt bara känns så hopplöst? Kan man definiera sig själv som en lycklig människa med dåliga dagar och inte en olycklig människa med bra dagar?
Det hon nämligen vill påpeka är att det inte så himla konstigt eller udda eller farligt att ha dåliga dagar. Det har alla. Och på samma sätt som vi behöver ta hand om vårt fysiska välmående så behöver också psyket få sig lärdomar och omvårdnad för att vi skall kunna formas till dem vi är. Eftersom Therése Lindgren är så öppen med sin hälsa blir också boken som ett fönster rakt in i hennes tankar och liv. Och det är kanske det jag tycker är det bästa med boken.
Om vi alla vore lika ärliga som Therése Lindgren med hur vi mår och hur vi egentligen lever våra liv skulle alla säkerligen också ha lättare att acceptera olika sorters känslor och val i livet. Och eftersom vi lever i en värld där kameravinkeln alltid utesluter det fula och där först det femtioåttonde försöket till en selfie blir det vi publicerar är en bok som Ibland mår jag inte så bra livsviktig.
Boken är ingen självhjälpsbok. Den är snarare den där kompisen som bara knackar på ens dörr och dyker upp utan att vara inbjuden. Den kompisen som sen dessutom torkar ens tårar och får en att le fast det sista man vill är just att le. Vännen med stort V som just i den rätta stunden utbrister "This too shall pass" - och finns där för en tills uttrycket blivit sant.
Och det är den vännen många av oss skulle behöva. Det är den här boken många av oss kanske borde läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar