söndag 24 september 2017

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar