Grönland hörni. Det tog mig en dryg vecka att smälta alla intryck och sakta men säkert börja författa på detta blogginlägg. Du milde - ännu också tycks det vara svårt att veta vad jag skall skriva och hur jag skall få till det. För det är ju så - det vet vi alla - att själva upplevelsen är svår att förmedla vidare. Eller så är det kanske som Mikael Niemi sade: "Verkligheten kan man ju alltid tänja lite på så passa på att dra till med några riktigt häftiga historier från Grönland. De flesta har ändå inte varit där så de kommer att tro på allt ni säger."
Men det känns inte ens som så att jag behöver överdriva. Upplevelsen var riktigt tillräckligt mäktig precis som den var.
Det blev vackra Köpenhamn en dag och följande morgon flög vi med Air Greenland till den lilla byn Kangerlussuaq på västra Grönland. I Kangerlussuaq finns Grönlands största flygplats (som ursprungligen var en amerikansk militärbas) och det är där man mellanlandar för att sedan ta sig ut till andra byar och städer med mindre flygplan. Känslan av att stiga ut ur planet var enorm. Det är inte så ofta jag blir tyst och inte vet vad jag skall säga - men just det hände här. Landskapet, fjällen, fjorden, luften, himlen, fälten; det blev andäktigt. Vägen från Kangerlussuaq är den längsta vägen på hela Grönland och den är 40 km lång. Byn ligger ca 30 km från inlandsisen, men tyvärr fick inte vi uppleva inlandsisen alls. Men men - man brukar ju säga att det är bra att nåt blir ogjort så att man har en orsak att återvända!
Efter några timmar på flygplatsen i Kagerlussuaq flög vi vidare till Sisimiut där sommarkursen skulle hållas. Sisimiut är den näststörsta staden på Grönland och har ett invånarantal på ca 5500 invånare. Vi inkvarterades på Bygge- och Anlaegsskolens kollegium och gick på middag till Sjömanshemmet där vi åt varje morgon och kväll tillsammans. Det blev en väldigt lång dag, även pga tidsskillnaden på 5 timmar, så bara vi alla fick våra nycklar och lakan var det så otroligt skönt att krypa i säng.
Följande förmiddag var det dags att inta kunskap. Först ute var Kunuunnguaq Fleicher, som berättade om skolreformer på Grönland och efter honom höll språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted en introduktion till grönländsk litteratur. Alla föreläsare skulle ju på ett eller annat sätt tangera ordet identitet, vilket var det genomgående temat för kursen. Den första föreläsningen för dagen var rätt så svår att hänga med i - dels pga av ämnet men också pga av språket och mycket gick mig nog förbi. Kirsten Thisted däremot lyckades ge en fin helhetsbild av vilken ställning litteratur har och har haft på Grönland och kunde tipsa om en del noveller som jag gärna skulle vilja läsa: t.ex. Inuusuttut (Ung i Grönland), Zombiet Nunaat (mer om den senare) och Homo Sapienne.
Och vet ni; samma dag begav vi oss ut på en fjällvandring och det är nog det allra häftigaste minnet från hela resan. Jag har tidigare fjällvandrat men inte så mycket uppför som under den här vandringen. Jag började tufft och var rätt så mallig eftersom jag alltid tyckt att mina lårmuskler bruka bära mig ganska långt (nån fördel med dem också, kanske den enda dock...) men fick nog bita i sura äpplet efter att vi nådde en topp och insåg att vi hade en tredjedel kvar. Det blev en hejdundrande utsikt och en välförtjänt paus däruppe istället. Det var härligt det också! Och på vägen ner fick två i vårt gäng för oss att ta ett dopp i den kalla älven som så vackert rann ner för sluttningen. Sagt och gjort - och den känslan var nog den bästa!
De författare vi fick höra på Grönland var Carina Karlsson (Åland), Sara Margrethe Oskal (Norge), Sörine Steenholdt (Grönland), Naja Marie Aidt (Danmark) och Mikael Niemi (Sverige). Jag vet inte om jag alltid är så här lättflörtad men åhh vad imponerad jag blev av var och en av dem! På nåt sätt känns det som om författare lever ett lite intressantare liv än vad vi vanliga dödliga gör. Som om de ser världen och upplever livet med mer substans än vi andra. Det är klart att det inte är så - men när man har ett språk och en sådan fantastisk berättarförmåga är det lätt hänt att man faller tillbaka i tron att det måste vara just så! Själv blev jag väldigt tagen av vad Carina Karlsson berättade om sin egen barndom och hur ens identitet hänger samman med den barndomsmiljö man vuxit upp i. Jag skall vilken dag som helst börja läsa hennes bok Mirakelvattnet som utspelar sig på gården Löfvik på Åland. Och jag är så ivrig på att börja läsa den - och dessutom väntar jag med spänning på Karlssons nya bok Algot som ges ut senare i år. Där är två böcker det defintivt lönar sig att läsa. Det kan jag lova utan att ha läst någondera av dem! Om du väntar några veckor får du en mer ingående analys av Mirakelvattnet här på bloggen!
Mikael Niemi var också en härlig typ! Hans föreläsning var den mest underhållande av dem alla och det är verkligen inte svårt att förstå att han tagit plats som en av Sveriges mest omtyckta författare. Han berättade om hur det gick till när storsäljaren Populärmusik från Vittula blev till och hur han - (enligt honom själv) mot alla odds - blev tilldelad Augustpriset år 2000. Vilken historia! Men kanske är det så att en historia blir riktigt bra först när man kan bre på lite extra; och det knepet har Niemi verkligen bemästrat. Även han skriver på en bok och när den kommer ut är står jag och köar efter den. Det borde också du göra!
Förutom att få lyssna på en massa intressanta föreläsningar fick vi också en vacker morgon åka ut till den nedlagda fiskebyn Assagutaq. Det blev också en otrolig upplevelse. Himlen känns så stor och öppen på Grönland men när man åker ut på havet förstår man vilka naturkrafter det handlar om. Det är svårt att beskriva. Och när valen dyker upp ett tiotal meter från båten får man nog svälja en eller två gånger extra för att ens lite förstå vidden av den värld vi lever i. Hujsigt!
Samma eftermiddag, efter båtfärden, turistade vi i Sisimiut och tog oss ett dopp i det iskalla vattnet i Baffin Bay. Då kände vi att vi levde.
Om jag skall nämna någon sämre detalj i resan så var det maten och myggen. Men vem bryr sig om det när man får uppleva något så stort som detta? Inte jag iallafall. Minnen, vänner, erfarenheter, ny kunskap, insikt. Grönland satte sig djupt i mitt hjärta. Och det finns där att ta fram när novembermörkret kommer och tröttheten med det. Och jag kommer definitivt att återkomma till Grönland i kommande blogginlägg - inte minst eftersom jag har en hel hög med lästips att börja kryssa av. Vilken resa det var!
Jag <3 Grönland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar