onsdag 30 augusti 2017

Gissa vart jag reste förra veckan!

Jag ska passa på att skriva klart och publicera det här blogginlägget nu då jag just kommit hem från ett bloggevent på bibban med Ellen och Pernilla och känner mig sådär lagom inspirerad att skriva och blogga.

Oj, så sann läsväskans slogan "Att läsa är att resa" varit för mig de senaste dagarna. Det var bokcirkelboken Mannen som talade med elefanter av Lawrence Anthony som förde mig till den afrikanska savannen i Zululand i Sydafrika och det har varit helt fantastiskt kan jag lova! Bokcirklar är som bäst när man får en bok i sin hand som man faktiskt aldrig annars skulle ha läst och sedan bara älskar den.

Nu vet jag igen en massa om elefanter, noshörningar, spindlar, växter och människor som jag inte visste förut. Jag har googlat en hel del medan jag läste också för boken baserar sig på verkliga händelser, på verkliga platser med verkliga personer. Nu vet jag var viltreservatet Thula Thula ligger, varför viltreservat är så viktiga i Afrika, vilka motgångar de kämpar med och jag vet dessutom hur en ökenlo och en serval ser ut. Jag vet också vilken bok min pappa ska få i födelsedagspresent i år, inte illa det heller.

Boken är självbiografisk. Författaren Lawrence Anthony berättar tillsammans med Graham Spence om hur det gick till då han en dag fick ett samtal med erbjudandet att ta hand om en elefantflock. Thula Thula hade inga elefanter från förut men med lite arbete fanns nog förutsättningarna för att ta emot dem. Det var bara en liten hållhake och det var att just den här flocken var mycket rymningsbenägen. Matriarken hade till och med lärt sig hur man tar sig igenom elstängsel. Dessutom hade flockens kontakt med människor varit av det mer negativa slaget så de var aggressiva. Såklart tackade Lawrence Anthony ja och jag njöt av varje sekund jag fick följa med hans kamp för att få flocken att finna ro i Thula Thula. Tjuvskyttar, översvämningar och Afrikas alla majestätiska djur tillförde livet med djuren extra krydda. 

Jag kan bara konstatera att jorden är en magisk plats. Naturen, djuren och vi människor - här finns det oändligt att upptäcka, lära och älska. 

Här är några bilder från Thula Thulas hemsida. Ska vi packa väskan? 






Ja, i brist på finansiering packar vi den med ännu fler läsupplevelser tycker jag. 


tisdag 29 augusti 2017

Det roligaste och mest arbetskrävande jag gjort på länge!

Vad ska man göra när barn och unga inte läser tillräckligt? Varför förstår unga föräldrar idag inte längre vikten av att fostra barnen till läsande individer? Bokens död tar kål på förmågan att djupläsa. Barnens läsförmåga utvecklas inte tillräckligt enbart genom att läsa på nätet. Sagoläsning håller på att gå förlorad. 

Jag älskar att läsa. Jag älskar att tipsa om böcker. Jag älskar att se när mina elever lyckas hitta det där omtalade läsflowet och sjunker djupt ner i en historia; så djupt att vi till och med glömmer att kolla på klockan och lektionen bara drar ut över rasten. Det talas mycket om bokens död och det målas upp skrämmande hotbilder om hur samhället kommer att se ut om vi inte får våra barn och unga att läsa mer. Det är säkert helt befogat. Men det finns också en annan sida av myntet; många hårt arbetande personer som hela tiden försöker hitta på läsfrämjande projekt som ska sporra barn och unga att läsa. Solskenshistorier och skattkistor. Nytänk och välvilja.

Illustratör: Malin Hagström

Mitt bidrag till läsfrämjande projekt är den splitternya sajten Läsväskan, som jag nu äntligen får berätta lite mer om för er även här på Bokduetten. Vi har några riktigt nervkittlande veckor bakom oss då alla grundskolor i Pargas har tagit i bruk Läsväskan och över tusen svenskspråkiga barn och unga skapat sig egna läsprofiler. Igår skickade vi ut ett pressmeddelande till medierna och inom några månader lär vi få veta hur Läsväskan tagits emot i skolorna och OM den kan vara ett verktyg som är att räkna med. Vi hoppas så att den kommer att blir just det. Att Läsväskan skall centrera allt som har med läsundervisning att göra och att den kan bidra till bokmöten, läslust, inspiration och framför allt läsglädje.



Det ligger mängder av arbete bakom Läsväskan. Tack vare ett bidrag från Svenska kulturfonden fick vi i arbetsteamet bakom sajten möjlighet att spinna vidare på ett drömprojekt jag suktat efter i många år - och vilket team vi är sen! Mina medarbetare är bäst och det är så himla härligt att se att vi drar åt samma håll och brinner för det vi gör. Det som började som en liten idé blev något mycket större - en hel sajt med massor av funktioner och ingångsportar till lästräning, undervisningsmetoder och inspiration. Läsväskan har naturligtvis en massa skavanker och varje dag kommer det önskemål om hur den borde se ut och vad den skall innehålla. Och också det är viktigt! Vi jobbar och jobbar och jobbar. Och vi vill så mycket. Och vi är helt säkra på att vi, bara alla i skolorna drar sitt strå till stacken, tillsammans kan utveckla Läsväskan till att blir det vi vill att den skall vara. Möjligheterna är många. Och vi har själva redan tusen idéer om vad vi kunde lägga till och vad vi vill göra av alla sidorna på sajten; skulle det bara finnas lite mera tid och pengar skulle vi erövra världen. Tro mig! 

Jag besökte bibban med mina klasser förra veckan. Och jag höll nästan på att börja gråta. Ni får tala hur mycket som helst om bokens död, varsla om unga som inte läser och komma med goda råd om vad vi i skolorna bör göra för att förbättra läsförmågan hos barn och unga. Men kom för bövelen inte och påstå att mina elever inte läser. En efter en gick de där, fram och tillbaka i ungdomshyllan och tipsade varandra om bra böcker, skrattade högt över nåt i nån bok någon hade läst, travade bok efter bok i famnen och velade hit och dit om vilka böcker de skulle välja. Det är exakt det som krävs för att få en moddalärare att gråta glädjetårar. Barn och unga läser nog. De flesta gör det riktigt bra och av egen vilja. Men försök själv växa upp i den värld vi lever i; med rörliga bilder och snabbt internet, krav på att hänga med och hinna med allt. Hobbyn och läxor, kompishäng och familjeresor, idrottsturneringar och ont om tid - hela tiden ont om tid. Jag fattar dem så otroligt bra. För att man skall ta sig an att läsa behöver man lugn och ro. Man behöver dötid och soffhäng. Det är inte våra barn och unga det är fel på - utan våra stressiga vardagar. Ger jag dem tid att läsa i skolan läser de mer än gärna. För i skolan måste man gå, man får inte ha telefonen framme och då kan man faktiskt - njuta - av att läsa en bok. Faktiskt!

Ni skall få se Läsväskan växa! Materialbanken i den blir större och större ju fler som använder den och ju fler som registrerar sig. Än så länge är det skolelever i Pargas som får göra det - och om nio år får vi se den första eleven komma i mål med sin grundskole-Läsväska som följeslagare. Det blir en så himla spännande resa.

Min dröm var att visa omvärlden att läsning är skoj. Min dröm var att locka med så många som möjligt på en oförglömlig resa. Min dröm var att göra nåt bra; sammanstråla elever kring böcker, hjälpa lärare att inspirera sina elever, sporra elever att läsa mer, visa att vi lärare gör ett hejdundrande arbete ute i skolorna och att det vi gör spelar en roll. Att det räknas. Att det räcker till!

Så, vi utmanar alla negativa rubriker och varslande forskningsresultat och kör vidare. Fortsätter läsa, fortsätter jobba.

Illustratör: Malin Hagström
   

      

onsdag 23 augusti 2017

Danielas svar och bortförklaringar

Jag känner igen det Lotta skriver, det är inte alltid så lätt att tycka till om det man läst. Det är helt klart att jag också först och främst läser för min egen skull, bloggtexterna om böckerna kommer i andra hand. 

Jag tänkte bortförklara min tystnad med att jag läst ett par böcker som Lotta redan bloggat om, bl.a. Vi två av Andy Jones och då känns det ju dumt att skriva om boken på nytt. Jag gick på samma försäljningstrick som Lotta, d.v.s. pärmtexten om att boken skulle påminna om En dag. Jag hade bara läst ett par kapitel då Lotta förvarnade mig om att den inte alls gör det och kanske tack vare att jag inte längre hade den förväntningen på boken gillade jag den faktiskt rätt mycket. Jag berördes av Fishers och Ivys kärlekshistoria, eller kanske mer av deras övertygelse om att deras kärlek är värd att kämpa för, också då livet bjuder på motgångar av värsta tänkbara sort.

Men nu ska jag förstås svara på Lottas frågor. Kul! Sånt gillar jag.

- Hur blev din lässommar? 
Tack bra! Jag läste på stranden, i soffan, i sängen, i husvagnen, i solstolen på bakgården... Jag läste i sol och i regn (inte att rekommendera på stranden dock, åtminstone inte med lånad bok...). Jag läste några bra böcker, några sjukt bra böcker och nästan ingen bok som gjorde mig besviken.
 
- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?
Jag hade lite tänkt att jag skulle avverka några olästa ungdomsromaner som står här hemma i bokhyllan, sådana du redan bloggat om. Jag vill ju ta dem med mig då jag börjar jobba igen, men sen snöade jag ju lite in mig på andra världskriget och Jenny Colgan så det blev inte så många ungdomsromaner. Fast nu när jag bläddrar bakåt i bloggen märker jag ju att jag läste hela Utvald-trilogin av Ally Condie också. Jag läste nog i den takt jag tänkt mig ungefär, någon lässvacka hade jag i alla fall inte.
 
- Vilken var sommarens bästa?

- Någon bok som blev en besvikelse?
Tja, Stor magi var ju inte riktigt mig grej. Lite besviken blev jag också på Den lilla bokhandeln runt hörnet.

- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?
Den frågan är lätt att svara på. Här ser ni vad som kom på posten idag:


Av dessa ser jag mest fram amot att få läsa tredje delen om de besynnerliga barnen av Ransom Riggs, alltså Själarnas bibliotek. Förutom dessa tre vill jag jättemycket läsa Johanna Holmströms bok Själarnas ö, men jag vet inte om jag vågar. Jag fattar ju att det är mer än en bok om en kvinna som dränker sina sovande barn, men jag vet inte om jag klarar det ändå. I måndagens avsnitt av Efter nio var författaren Michaela von Kügelgen en av gästerna och där berättade hon bl.a. om sin debutroman Vad heter ångest på spanska? och den hoppas jag också att det blir av att läsa i höst. Om du som läser det här har läst Holmströms bok kan du väl peppa mig lite så att jag vågar läsa den, visst?

Tack och god natt!

tisdag 22 augusti 2017

Några frågor till dig Daniela

Jag läser nog. Jag läser varje dag och så mycket jag bara hinner. Men med skolstart, lanseringen av vår sajt Läsväskan (ska snart avslöja allt om den!), allt praktiskt med barnens skola och hobbyer och och och... är det svårt att fokusera tillräckligt för att skriva om alla böcker. Dessutom tycker jag att jag befinner mig i nån sorts limbo när det kommer till att tycka till: jag har svårt att formulera mina åsikter och känna efter vad jag egentligen tycker om det jag läser. Just nu verkar läsningen mest ha en lugnande effekt på mig. Något jag vill göra för att inte behöva tänka - och det skall ju läsning också få vara.

Jag har läst följande böcker: Stefan Einhorns Pappan, Meg Rosoffs Justin Case, Maria Goodins En nypa salt, Carina Wolff-Brandts Kalle Knaster, Miranda och rövarkaptenens hämnd, Jakob Wegelius Mördarens apaMarie Lus Rosensällskapet och just nu läser jag Liane Moriartys Andras vänner.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med detta inlägg - för jag tänker inte skriva så mycket om de böcker jag har läst. Faktiskt. Men om jag har en blogg som folk ändå läser kanske jag iallafall bara kan be er sprida en massa kärlek och glädje runtomkring er just nu. Det behövs i vårt samhälle som motvikt till alla skrämda invandringsfientliga inlägg som ploppar upp lite här och där. Oj vad jag skulle önska att alla förstod att hat och ondska kan motarbetas med kärlek och respekt. Allt handlar om människors individuella handlingar: det finns inga bad guys - bara felaktiga val. Och om inte du kan ändra på andra människors val kan du alltid se till att själv handla rätt. Ni kan ju den där berättelsen om cherokee-indianen som undervisade sitt barnbarn om livet. Den där det fanns två vargar som stred. Kom ihåg att mata rätt varg nu!

Jag fick ett tips att kolla mini-serien Big little lies av min jobbekompis Linn. Visst kommer du ihåg Danielas och min läsning av Moriartys Stora små lögner? Både boken och mini-serien är mycket bra. Läs boken först så får du mysa lite extra och behöver inte spänna dig framför skärmen lika mycket. Rekommenderas!

Till sist tänkte jag spica upp bloggen lite med några sommarläsningsfrågor åt dig Daniela:
- Hur blev din lässommar?
- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?
- Vilken var sommarens bästa?
- Någon bok som blev en besvikelse?
- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?

Go for it!




onsdag 16 augusti 2017

Den tyska flickan

Medan Lotta försökte smälta Grönland har jag kämpat någon vecka med att smälta en av de vackraste, mest häpnadsväckande och berörande böcker jag någon sin läst. Nu börjar jag känna mig redo att ge boken en beskrivning.

Jag har alltså läst Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Boken är hans debutroman och originalspråket är spanska. Boken behandlar ett stycke historia från andra världskriget som hittills varit helt okänt för mig och det är en av orsakerna till att jag uppskattade boken så mycket. Också de här människornas öde borde alla känna till. Boken är således baserad på verkliga händelser men personerna fiktiva så som jag förstår det. 

Hannah Rosenthal är 12 år gammal och har levt ett hittills sorglöst liv i en mycket välbärgad familj i Berlin. Men så blir det år 1939 och grannfrun börjar kalla henne för "ditt smutsiga kryp", på gatorna marscherar soldater och flaggor i rött, vitt och svart hänger snart i varje gathörn. Hannah måste sluta skolan och pappan blir avstängd från universitetet där han jobbar. Hannah förstår inte, hon är ju lika tysk som alla andra, eller? I en rörande scen sätter hon sig i badet i skållhett vatten och skrubbar och skrubbar tills huden är alldeles röd och ren men alla andra ser henne fortfarande som lika smutsig och ovärdig. 

Hannahs föräldrar lyckas skaffa visum till Kuba och tillsammans med Hannahs jämnåriga vän Leo och hans pappa åker de iväg med SS St Louis mot Havanna. Planen är att de ska ta sig vidare till New York därifrån. Problemet är att då fartyget anländer med drygt 900 judar ombord vill Kuba inte ta emot dem. Fartyget har blivit en dödsfälla. I slutet av boken finns namnteckningar på samtliga passagerare som i verkligheten fanns ombord på St Louis och även några foton med bildtexter som berättar vilket öde som drabbade personerna på bilderna. Det var riktigt svårt att ta sig samman efter att ha läst de sista sidorna i boken.

Boken innehåller också en nutidsberättelse. Den handlar om Anna Rosen som år 2014 är 12 år gammal och bor i New York med sin mamma. Anna har aldrig träffat sin pappa för den septemberdag hennes mamma skulle berätta för Annas pappa att hon väntade barn kom han aldrig hem från jobbet. Den dagen hände något som förändrade vår värld på allvar. Anna får hur som helst ett brev från Kuba av en gammal släkting till pappan och åker dit för att få veta mera om honom.

Det är väl barnets perspektiv eller egentligen barnens som gör boken så rörande. Hannah är helt utelämnad till föräldrarnas beslut och hennes liv hänger bokstavligen på att de väljer rätt. Trots att hon är ett barn är hon helt oskyddad för omvärldens ondska och det är ju helt omöjligt att förstå. Instinkten att skydda varje barn är så primitiv och självklar och finns i varje cell i min kropp. Sedan finns ju parallellen till vår egen värld hela tiden där eftersom det är så många som flyr via havet och det enda de vill ha är ett ställe att leva ett liv på. De har också lämnat ifrån sig allt och sällan blir de emottagna med öppna armar. Och vi kan vara säkra på en sak -  den här boken berättar en historia som aldrig någonsin får upprepa sig, aldrig! Sedan är det ju ganska svårt att lägga ifrån sig en bok som börjar med meningen "Jag var nästan 12 år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar.". Armando Lucas Correa fångar verkligen läsarens uppmärksamhet och håller den kvar från första meningen till den sista.



söndag 13 augusti 2017

Jag kunde hitta på precis vad som helst

Grönland hörni. Det tog mig en dryg vecka att smälta alla intryck och sakta men säkert börja författa på detta blogginlägg. Du milde - ännu också tycks det vara svårt att veta vad jag skall skriva och hur jag skall få till det. För det är ju så - det vet vi alla - att själva upplevelsen är svår att förmedla vidare. Eller så är det kanske som Mikael Niemi sade: "Verkligheten kan man ju alltid tänja lite på så passa på att dra till med några riktigt häftiga historier från Grönland. De flesta har ändå inte varit där så de kommer att tro på allt ni säger."

Men det känns inte ens som så att jag behöver överdriva. Upplevelsen var riktigt tillräckligt mäktig precis som den var.



Det blev vackra Köpenhamn en dag och följande morgon flög vi med Air Greenland till den lilla byn Kangerlussuaq på västra Grönland. I Kangerlussuaq finns Grönlands största flygplats (som ursprungligen var en amerikansk militärbas) och det är där man mellanlandar för att sedan ta sig ut till andra byar och städer med mindre flygplan. Känslan av att stiga ut ur planet var enorm. Det är inte så ofta jag blir tyst och inte vet vad jag skall säga - men just det hände här. Landskapet, fjällen, fjorden, luften, himlen, fälten; det blev andäktigt. Vägen från Kangerlussuaq är den längsta vägen på hela Grönland och den är 40 km lång. Byn ligger ca 30 km från inlandsisen, men tyvärr fick inte vi uppleva inlandsisen alls. Men men - man brukar ju säga att det är bra att nåt blir ogjort så att man har en orsak att återvända!




Efter några timmar på flygplatsen i Kagerlussuaq flög vi vidare till Sisimiut där sommarkursen skulle hållas. Sisimiut är den näststörsta staden på Grönland och har ett invånarantal på ca 5500 invånare. Vi inkvarterades på Bygge- och Anlaegsskolens kollegium och gick på middag till Sjömanshemmet där vi åt varje morgon och kväll tillsammans. Det blev en väldigt lång dag, även pga tidsskillnaden på 5 timmar, så bara vi alla fick våra nycklar och lakan var det så otroligt skönt att krypa i säng.





Följande förmiddag var det dags att inta kunskap. Först ute var Kunuunnguaq Fleicher, som berättade om skolreformer på Grönland och efter honom höll språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted en introduktion till grönländsk litteratur. Alla föreläsare skulle ju på ett eller annat sätt tangera ordet identitet, vilket var det genomgående temat för kursen. Den första föreläsningen för dagen var rätt så svår att hänga med i - dels pga av ämnet men också pga av språket och mycket gick mig nog förbi. Kirsten Thisted däremot lyckades ge en fin helhetsbild av vilken ställning litteratur har och har haft på Grönland och kunde tipsa om en del noveller som jag gärna skulle vilja läsa: t.ex. Inuusuttut (Ung i Grönland), Zombiet Nunaat (mer om den senare) och Homo Sapienne.

Och vet ni; samma dag begav vi oss ut på en fjällvandring och det är nog det allra häftigaste minnet från hela resan. Jag har tidigare fjällvandrat men inte så mycket uppför som under den här vandringen. Jag började tufft och var rätt så mallig eftersom jag alltid tyckt att mina lårmuskler bruka bära mig ganska långt (nån fördel med dem också, kanske den enda dock...) men fick nog bita i sura äpplet efter att vi nådde en topp och insåg att vi hade en tredjedel kvar. Det blev en hejdundrande utsikt och en välförtjänt paus däruppe istället. Det var härligt det också! Och på vägen ner fick två i vårt gäng för oss att ta ett dopp i den kalla älven som så vackert rann ner för sluttningen. Sagt och gjort - och den känslan var nog den bästa!





De författare vi fick höra på Grönland var Carina Karlsson (Åland), Sara Margrethe Oskal (Norge), Sörine Steenholdt (Grönland), Naja Marie Aidt (Danmark) och Mikael Niemi (Sverige). Jag vet inte om jag alltid är så här lättflörtad men åhh vad imponerad jag blev av var och en av dem! På nåt sätt känns det som om författare lever ett lite intressantare liv än vad vi vanliga dödliga gör. Som om de ser världen och upplever livet med mer substans än vi andra. Det är klart att det inte är så - men när man har ett språk och en sådan fantastisk berättarförmåga är det lätt hänt att man faller tillbaka i tron att det måste vara just så! Själv blev jag väldigt tagen av vad Carina Karlsson berättade om sin egen barndom och hur ens identitet hänger samman med den barndomsmiljö man vuxit upp i. Jag skall vilken dag som helst börja läsa hennes bok Mirakelvattnet som utspelar sig på gården Löfvik på Åland. Och jag är så ivrig på att börja läsa den - och dessutom väntar jag med spänning på Karlssons nya bok Algot som ges ut senare i år. Där är två böcker det defintivt lönar sig att läsa. Det kan jag lova utan att ha läst någondera av dem! Om du väntar några veckor får du en mer ingående analys av Mirakelvattnet här på bloggen!



Mikael Niemi var också en härlig typ! Hans föreläsning var den mest underhållande av dem alla och det är verkligen inte svårt att förstå att han tagit plats som en av Sveriges mest omtyckta författare. Han berättade om hur det gick till när storsäljaren Populärmusik från Vittula blev till och hur han - (enligt honom själv) mot alla odds - blev tilldelad Augustpriset år 2000. Vilken historia! Men kanske är det så att en historia blir riktigt bra först när man kan bre på lite extra; och det knepet har Niemi verkligen bemästrat. Även han skriver på en bok och när den kommer ut är står jag och köar efter den. Det borde också du göra!



Förutom att få lyssna på en massa intressanta föreläsningar fick vi också en vacker morgon åka ut till den nedlagda fiskebyn Assagutaq. Det blev också en otrolig upplevelse. Himlen känns så stor och öppen på Grönland men när man åker ut på havet förstår man vilka naturkrafter det handlar om. Det är svårt att beskriva. Och när valen dyker upp ett tiotal meter från båten får man nog svälja en eller två gånger extra för att ens lite förstå vidden av den värld vi lever i. Hujsigt!






Samma eftermiddag, efter båtfärden, turistade vi i Sisimiut och tog oss ett dopp i det iskalla vattnet i Baffin Bay. Då kände vi att vi levde. 



Om jag skall nämna någon sämre detalj i resan så var det maten och myggen. Men vem bryr sig om det när man får uppleva något så stort som detta? Inte jag iallafall. Minnen, vänner, erfarenheter, ny kunskap, insikt. Grönland satte sig djupt i mitt hjärta. Och det finns där att ta fram när novembermörkret kommer och tröttheten med det. Och jag kommer definitivt att återkomma till Grönland i kommande blogginlägg - inte minst eftersom jag har en hel hög med lästips att börja kryssa av. Vilken resa det var! 

Jag <3 Grönland!     



fredag 4 augusti 2017

Ingen magi här inte

Jag är säkert inte alls rätt person att skriva det här inlägget för självhjälpsböcker är nog så inte alls min grej. Några få har jag påbörjat och ännu färre har jag läst till slut men Stor magi -  leva kreativt utan rädsla av Elizabeth Gilbert är en av dem.

Boken vill uppmuntra läsaren att leva ut sin kreativitet, oavsett om det handlar om att syssla med konståkning eller skrivande eller något där mitt emellan. Författaren tar itu med de rädslor som vanligtvis blockerar vår kreativitet och ger läsaren tips om hur man kan tänka för att övervinna dem. Detta varvas med många och delvis underhållande anekdoter ur författarens eget liv. Visst tycker jag att Gilbert träffar rätt då hon listar våra rädslor men liksom i många andra självhjälpsböcker tycker jag att författarens ton och råd är så himla självgoda. Jag hit och jag dit och min vän som gjorde si och exet som gjorde så, men jag som gjorde rätt gör så här.

Jag känner inte alls att jag skulle bli befriad på något sätt om jag vågade vara mer kreativ, jag vill tro att jag lever ett för mig sådär passligt kreativt liv. Så jag behöver säkert inte den här boken (tror jag). Jag inreder lite, bakar lite tårtor och skriver lite blogg och någon gång kanske jag målar ett prinsesslott eller nåt då jag försöker få barnen att intressera sig för att teckna. Faktiskt känner jag nog att jag vågat övervinna lite av mina rädslor då jag gjort tårtor med dekorationer och grejs till t.o.m andra familjers bröllop och dop. Det är kreativitet för mig.

Sen får jag bara nippor då någon kommer och påstår att idéer är typ väsen som svävar runt och knackar på och drar vidare om de blir ignorerade (Citat: "För om sanningen ska fram tror jag att kreativiteten är en trollkraft av inte helt mänskligt ursrprung.") eller då en författare till en självhjälpsbok i sin bok skriver "När jag till exempel får höra att någon vill skriva en bok för att hjälpa andra, så tänker jag alltid: Snälla, gör inte det. Snälla försök inte hjälpa mig. Visst är det rart av dig att vilja hjälpa andra, men var snäll och gör inte detta till ditt enda kreativa motiv... för då blir din avsikt alltför uppenbar och tyngande för våra själar." 

Men snälla Lotta, om jag är helt ute och cyklar här kan du väl upprätta bokens rykte på den här bloggen då det är din tur att ha den i bokcirkeln, visst?



Mitt nästa blogginlägg däremot kommer att handla om en bok som troligen hör till de tio bästa jag någonsin läst, jag har bara slutet kvar nu och jag är mycket fascinerad och berörd. Missa inte det inlägget!