Precis som Lotta har jag just avslutat andra delen i en trilogi. Det är förstås Ally Condies bok Korsad som jag talar om.
Jag måste säga att andra delen faktiskt bara ökade mitt intresse för serien. Mitt inlägg om den första boken Matchad finns här. Det är ju faktiskt ganska ofta så i trilogier riktade åt ungdomar att huvudpersonen i den andra boken befinner sig i något slags svacka där hen inser att allt inte är så som det såg ut att vara och hen tvivlar ofta på sin egen förmåga att fatta rätt beslut och reda upp hela situationen. Tyngden av revolten trycker ner. Ganska ofta gör det att jag tycker att den andra boken är den tråkigaste i serien även då det är fråga om en väldigt bra serie, men ibland som i Korsad funkar det bara så himla bra att man blir helt tagen av spänning och nyfikenhet.
Samfundet har särat på Cassia och Ky och de letar efter varandra. De är så nära varandra men det tar länge innan de möts. Cassia tror att revolten mot samfundet är lösningen på allt men Ky har sina tvivel och han litar varken på samfundet eller motståndsrörelsen. Hur stark är Cassias och Kys kärlek? Håller kärleken fast de vill välja olika vägar?
I samfundet är det ingen som kan forma bokstäver för hand, det är en sedan länge utdöd konst. Men det visar sig att Ky kan det, han har lärt sig i de yttre provinserna där vissa gamla seder ännu finns bevarade. Han lär Cassia att skriva sitt namn. Tycker ni att vi behöver kunna skriva för hand? När skrev ni något för hand senast? I samfundet är det förstås också förbjudet att skriva för att skapa något bestående med egna ord överhuvudtaget eftersom allt av värde redan har skrivits. Det är då Cassia vågar börjar sätta ihop ord till egna dikter i huvudet som läsaren börjar förstå vad samfundet egentligen har tagit ifrån dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar