Jag publicerade ett inlägg för några dagar sedan och glömde att dela det på Facebook och G+ - och så få läsare har vi inte haft sedan bloggens begynnelse, tror jag. Vad lär man sig? Jo, antingen har ni annat för er sommartid än att sitta och läsa bloggar (Va? Så kan det väl inte vara heller. Inte när det gäller Bokduetten iallafall, meh!) eller så är ni så vana vid att vi länkar till bloggen att det är länkar det måste vara. Nåväl - mitt förra inlägg var kanske inte det nyaste under solen precis. Jag hyllade Elena Ferrante igen en gång bara.
Daniela och jag hör ju i till samma bokcirkel på jobbet så nu var det min tur att läsa Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Jag tycker Fredrik Backman är en härlig författare. Han är otrolig på det sättet att han är så mångsidig i sitt författarskap - och det är ingen skillnad vilken bok av honom man läser så ger den en en massa insikter om sådant man redan trodde sig ha alla insikter om. Vilket fantastiskt berättargrepp han har! En dag inne i huvudet på Fredrik vore inte så dumt.
När Daniela hade läst boken skickade hon stafettpinnen vidare till mig och ställde mig två frågor:
1. Vilken är din superkraft?
2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...
Bra frågor Daniela! Skitsvåra dock.
Min superkraft? Om man följer Fredrik Backmans definition så behöver ju superkraften inte direkt vara ett så eftersträvsamt personlighetsdrag direkt va? Snarare en styrka som kan visa sig i de mest svåra situationer. Jag kunde således kanske säga att det är min organisationsförmåga. Eller konsten att fortsätta andas trots att luften går ur en. Eller att avsluta alla projekt jag inleder. Eller att alltid se något positivt i allt, även om det inte finns något positivt kvar att registrera överhuvudtaget. Men NEJ. Det stämmer inte. Min organisationsförmåga är stundvis riktigt kass. Under året som gått har luften gått ur mig utan att helt och hållet återvända. Projekt har blivit på hälft och det positiva tänkesättet har inte heller det varit självklart. Dit for de superkrafterna.
Så - efter att ha funderat fram och tillbaka på detta och med bokens budskap i baktanke svarar jag att min superkraft är mina nära och kära: vänner och släktingar. Jag fattar inte att ni står ut med mig. Ibland blir jag förvånad över att jag blir bjuden på nån fest, att någon vill ta en promenad med mig eller träffas över en kopp kaffe. Faktiskt. Jag har sån ångest över att jag pratar för mycket, har alltför starka åsikter om allt, ställer för få frågor åt andra, lyssnar för lite, inte kan klä mig rätt, inte hänger med i allt det man borde hänga med i, inte hör av mig tillräckligt ofta, gör bort mig alltför ofta, säger fel saker. Med mera. Jag vet att jag är en pain in the nånting så många gånger och att jag ifrågasätter andra personers val och beteende. Det har jag inte rätt till. Det vet jag. Och ändå finns ni där allihop. Och accepterar. Och stöttar. Och förstår. Ni är min superkraft. Ensam är jag ingen, tillsammans är vi superstarka! Tack att ni finns där för mig. Jag finns här för er också!
Och svaret på fråga nummer två har jag nog lite funderingar på. Men jag tänker återkomma till dem om någon vecka. Istället utmanar jag min mamma Gitta, mina mostrar Stina och Kerstin och mina kusiner Josefin och Emmi att fundera på just det. Det ska bli så kul att se er på vår släktträff om några veckor och DÅ ska vi fastslå vad kvinnorna i vår släkt har gemensamt. Ha, jag vet nog vad ni kommer att säga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar