Sådär lämpligt inför jul råkade jag nappa åt mig ett boktips via Facebook. Jag var i akut behov av att hitta en läsvärd bok åt min mamma i julklapp och då kom tipset som på beställning. Det var förstås Ia, som jag auskulterade i Vasa med, som kom med den fantastiska vinken och det tackar jag henne för! Igår morse vaknade jag förresten till ett meddelande av just Ia som igen en gång ville tipsa om en bok - Ann-Helen Laestadius bok Tio över ett. Och det första jag gjorde igår var att kolla om den finns i vår bibba och det fanns den. Det blev snabba ryck och just nu ligger den redan på mitt nattduksbord i väntan på helgen.
Men tillbaka till julklappen. I min mammas paket låg då alltså Helena von Zweigbergks De behövande. Det är en ganska tunn liten bok som handlar om två kvinnor som också är mor och dotter. Den handlar om relationen dem emellan och om allt det som sägs utan att det sägs. Och om det som aldrig blir sagt. Det var en så grymt vacker och ärlig bok. Jag vet inte varför jag aldrig slutar fascineras av relationer av olika slag. De är ju aldrig lätta, aldrig någonsin. Och jag tror att mor och dotter-relationen är en väldigt speciell relation på alla sätt; självklar men ändå så utsatt. Håller du med? Hurdan är din relation till din mamma eller till din dotter - förutsatt att du som läser är kvinna då alltså?
Det fanns så mycket jag kunde känna igen mig i, både som mor och som dotter. Om jag tar mig och min mamma som exempel. Aldrig någonsin ser någon mig så bra som när mamma ser på mig. Aldrig blir jag så arg som när jag blir arg på mamma. Känslorna är högt och de är lågt och ett beröm av henne (och pappa) är det som betyder allra mest. Samtidigt hör jag ständigt hennes röst i mitt huvud och den rösten är nog oftast lika med mitt eget samvete; och usch vad den rösten stundvis har varit jobbig. Men nog ack så betydelsefull.
Birgitta heter mamman i De behövande och hon kämpar hela tiden med en känsla av att inte veta hur hon skall närma sig sin dotter utan att göra det på fel sätt. En liten förändring i rösten snappas alltför fort upp. En felsägning möts av mördande blickar och det blir en milslång kamp om att hitta rätt läge. Louise är den vuxna dottern och hon vill hela tiden sin mamma väl. Men hur hon än får dåligt samvete av att snäsa av sin mamma eller bli arg på henne är det just det hon gör. Båda två har så mycket de skulle vilja få sagt men som bara aldrig känns rätt att säga. Båda två har sin egen uppfattning om sig själva och varandra och de uppfattningarna är inte samstämmiga. Det är de ju aldrig heller - för allt man upplever gör man ju utifrån det egna perspektivet. Men man kanske ändå utgår ifrån att man borde tänka lika eller uppfatta saker på samma sätt, eller vad säger du?
De behövande var en verkligt fin bok! Den gav mig massor av tankeställare om hur det är att vara människa. Om hur man hela tiden går omkring och tänker på livet utifrån sig själv och säkert så ofta, för ofta, oavsiktligt gör andra människor orätt. Det finns så många nyanser i en relation och trots att man kanske vill så väl kan det bli så fel. Även mellan dem som står varandra så nära som en mor och hennes dotter gör.
Min mamma betyder allt för mig. Min dotter betyder allt för mig. Jag berättar inte allt. De berättar inte allt. Men vi kramar om varandra och vi möts; och även om våra mänskliga möten kan vara kantiga, roliga, känslosamma, arga, upprörande, trygga, glada eller ledsna så möts vi iallafall. Just sådana vi är - med alla våra styrkor och brister.
 |
| Två av de viktigaste |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar