torsdag 20 april 2017

Nytt berättargrepp och upptäckten av dig själv

Ända sedan Daniela och jag började bokblogga har jag haft ett dilemma. Vi bestämde oss då för att verkligen försöka skriva våra blogginlägg på ett så jordnära sätt som möjligt - och relatera till vad vi tänker på när vi läser. Jag gillar den stilen. Det gör att inläggen blir mer personliga och som läsningsinspiratör vill jag gärna förmedla just den delen av läsningen: att läsning ger en så mycket att tänka på och således på så många sätt påverkar ens personliga utveckling. Men varje gång jag skriver om en ungdomsbok på det här sättet uppstår det en konflikt. Jag är nämligen inte så säker på att det är det rätta greppet att nå ut till mina elever. Kort och gott: mitt liv och min personliga utveckling intresserar dem inte. Så är det bara. Så jag tänker göra en helomvändning här. När jag bloggar om en ungdomsbok från och med nu tänker jag ha ett annat berättargrepp. Jag tänker vända mig till en ung person, till en av mina elever, och skriva mina inlägg så som jag skulle tipsa om boken i mitt klassrum. 

Det betyder inte att jag inte skulle kunna vara personlig. Men det betyder att jag kanske dämpar mina egna intressen lite och istället fokuserar på vad en ung läsare kunde få ut av att läsa just den aktuella boken. Målgruppen för mina inlägg kommer att bli mer påtaglig, helt enkelt. 

------------------

Du kanske kommer ihåg mitt blogginlägg om Så har jag det nu av den prisbelönade författaren Meg Rosoff?! Hennes bok Den jag var (2007) gavs ut på svenska 2010 men kom ifjol ut som nyutgåva. Allt som allt har hon gett ut fem ungdomsböcker varav Så har jag det nu är den mest kända. 

Börjar du läsa Den jag var kommer du att trollbindas från sida ett. Det är något väldigt speciellt med Meg Rosoffs stil som gör att man nästan faller in i en dimmig värld som det är svårt att finna vägen ut ur. Den här gången är det den unga killen Hilary som är huvudpersonen. Han flyttar till en Internatskola. Året är 1962 och landet England. Skolan ligger nära en strand och en dag när Hilary under en gymnastiklektion springer på stranden råkar han träffa Finn, en föräldralös ensamvarg som likt Robinson Crusoe bor i en ödslig fiskebod för sig själv. 

De fattar direkt tycke för varandra. Hilary fascineras av Finns sätt att leva sitt liv och han börjar själv drömma om hur det skulle vara att få ta hand om sig själv och slippa följa en massa regler, tider och system. Men Finn är konstig. Finn kan inte de sociala reglerna och upprepade gånger uppstår det spänningar dem emellan som Hilary inte vet hur han skall tolka. Men Finn och Hilary dras till varandra och snabbt förstår Hilary att mötet mellan dem kommer att förändra allt!

Det finns en otroligt häftig twist i slutet av boken. När du kommer dit kommer du att bli helt tagen av det du har läst och jag lovar att det om något ger dig massor av tankar om hur du själv är bunden av alla system, skrivna och oskrivna regler och inmatade mönster. Kanske är det så att var och en av oss borde möta en Finn för att verkligen förstå varför vi gör som vi gör och tänker som vi tänker? Och tror du dig redan veta varför tror du fel! Tro mig. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar