Äkta amerikanska jeans heter del sex i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Jag har varit fullkomligt betagen av varenda en bok i serien hittills och här kan ni läsa mitt inlägg om bok nummer fem. Så det är med stora förväntningar jag slår mig ner i soffan med del fem.
Då jag börjar läsa vet jag att det nu ska handla om den tredje generationen Lauritzen och att boken ska utspela sig på 50-talet. Jag blir ändå förvånad då jag fattar att greppet är nytt för serien. Det är den vuxna Eric, barnbarn till Oscar och Christina som är berättaren och han berättar sina barndomsmemoarer så som han minns dem i en bok. I början av boken är berättaren alltså nio år, tror jag. Mellan varven förekommer det brev som den vuxna Eric skriver till sin mors kusin Johanne (Johanne var huvudpersonen i Den blå stjärnan). Det finns förresten en släktkarta i början av boken, den kan behövas även om man läst alla delar för att snabbt minnas vem som var vem.
Och jag blir igen så himla imponerad av hur Guillou kan berätta. Han gör barnets perspektiv så intressant. För det finns ju mycket som ett barn inte förstår, men den vuxna läsaren förstår ju (särskilt om man läst de tidigare böckerna behöver jag kanske påpeka). Eric är ett barn med fantasi och en av scenerna i boken som gör starkast intryck på mig är då Eric leker indian i skogen bakom huset i Saltsjöbaden och är helt uppslukad av sin egen verklighet.
Jag vet att det inte alltid är motiverat att närma sig en bok ut ett självbiografiskt perspektiv, men eftersom det är Guillou kan jag inte låta bli. Om vi säger så här: huvudpersonen heter Eric och är barn på 50-talet. Guillou var barn på 50-talet. Guillou har skrivit en annan liten bok som utspelar sig på 50-talet med en viss Erik Ponti i huvudroll som han har sagt att är delvis självbiografisk. Guillou blev misshandlad av sin styvfar (Nils Hansén) och Eric Lauritzen blir misshandlad av sin styvfar Harry Hansson. Då Eric blir äldre blir han simmare och han kommer fram till att han är fransk medborgare och egentligen heter Letang i efternamn. Gissa om jag blir eld och lågor då Eric blir relegerad från Vasa Real och därmed tvungen att börja i en privatskola för finare familjers inte så duktiga barn. Guillou återvänder alltså till Stjärnsberg. Lite kan jag väl avslöja: Eric träffar Erik. Angående hur han ska förhålla sig till kamratuppfostran gör han ett annat val än Erik Ponti. En av många saker den här boken väcker tankar om.
Vi lever i en grym och galen värld. 50-talets Stockholm var nog väldigt olikt dagens men grymt på sitt sätt. På 50-talet var andra världskrigets fasor väldigt närvarande men som Eric får erfara det delvis barnförbjudna eftersom inte ens historieläraren vill berätta något om förintelsen. Vi behöver böcker som den här som påminner oss om vad som skett och som ger oss insikt, förståelse, empati och hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar