Så här tyckte jag

För någon månad sedan fick jag en hög med ungdomsböcker av Daniela. Jag tycker alltid det är extra kul att läsa blogginlägg om böcker som Daniela redan hunnit läsa innan jag gör det: och således jämföra vad hon har tänkt på med hur jag eventuellt skulle ha valt att vinkla en recension. Det är som när mina elever säger att de inte vet om de har tolkat boken rätt och jag alltid svarar att de nog har gjort det eftersom det inte finns något rätt eller fel när det gäller böcker. En bok läser man alltid utifrån sig själv och det man själv bär med sig i bagaget och det som en person tycker är viktigt och talar till en kanske en annan inte ens reagerar på. Vi har med Daniela någon gång tänkt läsa en bok samtidigt och bolla våra tankar här på bloggen i realtid för att se hur vår läsning liknar varandra eller skiljer sig från varandra. Nu blev jag ju riktigt ivrig: när skall vi göra det Daniela?! Och med vilken bok skall vi utföra testet?

Med den lilla inledningen ville jag egentligen komma till att riktigt kort skriva vad jag tyckte om böckerna VirtNet-spelen. Nivå: dödlig av James Dashner, Aksakovs grav av Gudrun Wessnert och Carina Wolff-Brandt och Mitt extra liv av Johan Unenge. 

VirtNet-boken hade jag med till Lappland under sportlovet. Egentligen hade jag börjat läsa på den långt innan dess men det var en bok som tog eeevigheter att fastna i för mig. Daniela bloggade om boken här. Gå gärna in och läs mera om boken! Jag tyckte såhär: alla ingredienser till en bra berättelse finns där; en virtuell värld, ett spel som är uttänkt och häftigt, tekniken och en förklaring jag kunde köpa. Men ändå blev storyn i mitt tycke för platt. Jag fattade aldrig varför huvudpersonen Michael överhuvudtaget skulle återvända till den riktiga världen eftersom hans riktiga liv inte förklarades nämnvärt och på slutet fick jag ju förklaringen till varför det var just så. Jag tyckte översättningen var rätt så hackig och språket var på något sätt så väldigt förenklat och avskalat. Men precis som Daniela skriver är den här boken säkert en bok många i vår skola skulle gilla: den är spännande och nytänkande och lättläst. Precis det vi vill ha ut av en bok, eller hur!? Jag kommer också att rekommendera den för mina elever.

Aksakovs grav gillade jag sååå mycket. Det jag tycker allra bäst om med Carina Wolff-Brandts böcker är språket och på det sätt språket flyter på. Hon är otroligt bra på att bygga upp spännande och levande miljöbeskrivningar och det är lätt för alla, oberoende ålder, att leva sig in i de nervkittlande historierna. Precis lika var det ju i Vinden vänder på Trollskär som jag bloggade om här. Stämningen i Aksakov grav är ju minst sagt creepy. Redan i början av boken vet man att det lurar ett skelett bakom hörnet och den känslan håller i sig genomgående. Jag ogillade skarpt gammelfastern och tänkte själv hur tragiskt det skulle vara att bli ivägskickad till en gammal tant eller farbror man knappt känner för att märka att hen inte ens vill ha en där. Så, även om målgruppen är 9-12 år tyckte också jag att det var tillräckligt hårresande för en 36-åring. Tummen upp! Själv sitter jag och funderar på om jag kunde låta min dotter, 9 år, läsa den eller om det får vänta något år. Den kanske är snäppet för skrämmande för henne ännu.

Den sista boken Daniela redan har gjort ett ypperligt blogginlägg om är Mitt extra liv. Den såg jag extra mycket fram emot att läsa eftersom Daniela och jag ju träffade Unenge på Island för två somrar sedan och han där gav ett mycket professionellt intryck. Han gör ett sanslöst bra jobb med att sätta sig in i barnens och ungdomarnas värld och jag tror han når väldigt många via sina serier och böcker. Och då är det ju häftigt att kombinera dessa två till en serieroman. Mitt extra liv var på många sätt givande läsning. Precis som Daniela också skrev är ju temat mycket aktuellt och utan att moralisera ger Unenge läsaren många tankeställare utan att man egentligen vet när det händer. Jag hade lite svårt med övergångarna från text till serierutor innan jag lyckades knäcka koden för läsandet och så tyckte jag ibland att huvudpersonen var så olyckligt mesig som inte vågade säga sin åsikt eller ens riktigt avslöja vad den egentligen var. Men det här är en bok jag när som helst skulle kunna lägga i handen på en elev och vara säker på att gör någon slags intryck. Jag skulle också gärna läsa just den här boken som klassuppsättning eftersom det finns hur mycket som helst man kunde köra vidare på i temaväg.

Just nu läser jag Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver. Den verkar riktigt lovande. Daniela bloggade om den boken här.