Troligtvis var jag alltför ung och oerfaren. Eller så utspelade sig boken i en kontext jag inte visste hur jag skulle röra mig i. Men högst sannolikt var jag helt enkelt för dum och oinsatt att jag helt enkelt inte kunde ta åt mig av det mesta av det Bob Dylans Memoarer. Första delen handlar om.
Vilket ju var mycket synd. Jag såg mycket fram emot att läsa boken eftersom hela fenomenet Bob Dylan är superintressant och jag försökte verkligen. Killen som ju så gott som är kultförklarad har levt ett mycket intressant liv - och det kunde ju till och med jag förstå. Det är nästan med förvåning man inser hur mycket texter och musik kan betyda för en person - även om jag gärna sällar mig till det gänget som tror sig få de mest kultiverade aha-upplevelserna och alltid emellanåt någon närapå-förstå-sig-på-livet-ingivelse via ord i olika former och sammansättningar, tycks jag ändå vara milslångt ifrån var Bob Dylan befinner sig. Och kanske det i sig är helt förståeligt eftersom killen ju vann nobelpriset i litteratur. Någon skillnad måste det ju uppenbart vara mellan oss, ju. En sann ordkonstnär är han iallafall och jag har dessutom en känsla av att Bob Dylan ser världen på ett lite annat sätt än gemene man.
Det har skrivits många böcker om Dylan som artist och googlar man dem verkar slutsatsen utifrån de flesta vara är att han är ett enda långt led av besvikelser. Hur då? kanske du tänker. Jo, så fort någon har tyckt till och tror sig kunna placera honom inom en genre, ställt krav på honom eller förväntat sig något har han gjort precis tvärtom. Och jag tycker faktiskt det är precis den känsla man får av att läsa första delen av hans egna memoarer. Han går sin egen väg, liksom. Och om du tror att den vägen skulle följa ett färdigt vägnät tror du fel. Sen kan man ju fråga sig om Den där Bob Dylan skriver bra böcker också, precis som Sebastian Bergholm gör för Svenska Yle. Bergholms åsikt är att att han nog gör det om man tänker på att det inte är frågan om en biografi utan snarare ett sammelsurium av tankar och minnen - och alla dessa små skärvor av episoder ur hans liv, berättade av honom själv, ger en äkta bild av vem han är. En stor tänkare.
Problemet var således inte det att boken var dålig. Nej, den var mycket bra. Problemet var nog att jag inte klarade av att leva mig in i Dylans tankevärld, i 60-talets New York, i musikterminologin och i de kretsar av artister och amerikanska folkmusiker som var hela hans värld. #Besviken #Mestpåmigsjälv
Det har skrivits många böcker om Dylan som artist och googlar man dem verkar slutsatsen utifrån de flesta vara är att han är ett enda långt led av besvikelser. Hur då? kanske du tänker. Jo, så fort någon har tyckt till och tror sig kunna placera honom inom en genre, ställt krav på honom eller förväntat sig något har han gjort precis tvärtom. Och jag tycker faktiskt det är precis den känsla man får av att läsa första delen av hans egna memoarer. Han går sin egen väg, liksom. Och om du tror att den vägen skulle följa ett färdigt vägnät tror du fel. Sen kan man ju fråga sig om Den där Bob Dylan skriver bra böcker också, precis som Sebastian Bergholm gör för Svenska Yle. Bergholms åsikt är att att han nog gör det om man tänker på att det inte är frågan om en biografi utan snarare ett sammelsurium av tankar och minnen - och alla dessa små skärvor av episoder ur hans liv, berättade av honom själv, ger en äkta bild av vem han är. En stor tänkare.
Problemet var således inte det att boken var dålig. Nej, den var mycket bra. Problemet var nog att jag inte klarade av att leva mig in i Dylans tankevärld, i 60-talets New York, i musikterminologin och i de kretsar av artister och amerikanska folkmusiker som var hela hans värld. #Besviken #Mestpåmigsjälv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar