Min fantastiska väninna

För några månader sedan kom en av mina allra bästa vänner med sin härliga familj och hälsade på hos oss. Hon och jag har känt varandra sedan vi började skolan (kanske lite där innan också, men det kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg). Jag minns när vi började skolan och hur glad jag blev över att hon och jag började i samma klass - för jag tyckte hon var så himla cool. Hon visste allt och i mina ögon hade hon ett självförtroende som ingen annan. Hon hade brunt hår, så fint! Och hennes familj var stor och häftig och runt deras matbord fick alla alltid plats. Hon hade världens mysigaste rum och hennes storasyrror hade klädskåp fullproppade med världens finaste kläder. Och det bästa av allt: hon var jättesnäll och ville också vara min vän. Vilken lycka! Sen dess har hon och jag varit goda vänner. Vi är ibland ganska olika och ibland har vi under årens lopp varit osams och till och med varit riktigt arga på varandra. Men vi har hållit ihop. Alltid. Det räcker med att jag idag tänker på henne för att en varm och mysig känsla skall infinna sig och jag har alltid - alltid - kunnat räkna med henne. Om jag behöver prata med någon kan jag vända mig till henne; jag vet att hon finns där. Vi har båda hektiska vardagar och bor i olika städer. Jag hinner knappt skriva ett meddelande åt henne och jag sköter om vår vänskap på ett riktigt uselt sätt men alltid nu och då ses vi och då är det bara att fortsätta där vi blev förra gången. Hon är en sann vän och jag tror att vår vänskap alltid kommer att finnas. Jag räknar med det!

Nåväl, till hennes besök. Vi snackar böcker då och då. Hon och jag. Och den bok hon denna gång råkade rekommendera heter Min fantastiska väninna och är skriven av pseudonymen Elena Ferrante. Och det är den boken jag hänvisade till som en riktig pärla i mitt förra blogginlägg. Wow alltså. Vilken bok. Det är verkligen inte konstigt alls att Elena Ferrante erövrat världen med sin bokserie och just nu ligger del två på mitt bord här hemma. Jag kan knappt slita blicken från den men måste bara avsluta Bob Dylans biografi - som inte heller den är dålig - först!

Min fantastiska väninna handlar om Elena och Lila - två självständiga och väldigt olika tjejer som växer upp i Neapels arbetarkvarter på 50-talet. När boken börjar har Lila försvunnit spårlöst och Elena blir uppringd av Lilas son som undrar om hon vet något om mamman. Om hon vet?! Elena blir allt annat än förvånad över att Lila inte går att hitta - hon har ju alltid talat om att bara försvinna från allt och alla. Berättaren Elena börjar då en tillbakablick till flickornas gemensamma barndom och uppväxt. Då växer en berättelse fram som visar på hur olika man kan formas beroende på familj, släkt, ekonomi, värderingar och mål; men hur man ändå kan finna varandra och komma att betyda allt för varann. Jag vet inte om man riktigt kan kalla boken för en historisk deckare men bit för bit växer en magnifik vänskapshistoria fram och där emellan varven börjar man se vem Lila, och Elena, är. Och då anar jag att detta bara är början - de återstående tre böckerna, varav två är översatta till svenska, kommer säkert att öppna upp helt nya dimensioner. 

Det handlar om identitet. Om vem vi är. Om vem vi är i förhållande till andra. Och om hur vi formas och förändras och växer ihop med dem som står oss nära. Om hur ens jag växer några centimeter bara för att det finns en vän, eller flera vänner, som backar upp en, finns där, hejar på en, tävlar med en och är en del av en själv. Det handlar om äkta vänskap. Och om systerskap! 

Tack min vän för att jag fick växa upp med dig! Förlåt för allt dumt jag gjort och kanske kommer att göra! Du betyder mycket för mig!

Nybakade studenter