Lite som den hemliga historien

Kanske kommer du ihåg min entusiasm för Donna Tartts Den hemliga historien. Förra veckan råkade jag på en liten miniversion av den boken; med samma känsla och samma psykologiska pusselsystem där man som läsare får följa med en inre monolog som sakta sakta benar ut en händelse. Just när man tror att man har kommit på hur allt ligger till händer det något annat; något som kullkastar ens teorier. Denna gång heter berättelsen En nästan sann historia och är skriven av Mattias Edvardsson (2016). 

Huvudpersonen Zacharias i En nästan sann historia börjar på en kurs i litterärt skapande vid Lunds universitet på 90-talet. Där träffar han en hel hög med originella personligheter - inte minst poeten Li Karpe och författaren Leo Stark. Där träffar han också Betty, Fredrik och Adrian och tillsammans delar de drömmen om att skriva något stort; en bästsäljare, en kultbok eller något som ens lite är i närheten av de stora böckerna som den legendariske författarikonen Leo Stark har skrivit. Men det händer en hel del i kulisserna också och vad det exakt är får läsaren vänta med att få förklarat. Men en sak blir tydligt direkt: Leo Stark försvinner spårlöst och troligen handlar det om ett mord. Det mordet döms Zacharias vän Adrian för men när Zacharias tolv år senare får sparken från sitt jobb som journalist och blir utkickad av flickvännen Cajsa bestämmer han sig för att skriva en bok om mordet. Och med den boken tänker han sig att Adrian äntligen skall få uppgörelse; att alla skall förstå att det inte var han som mördade Leo Stark. Frågan är bara vilka minnen man vågar tro på och vad betyder det att alla tycks komma ihåg allt det som hände på olika sätt?

Relationerna mellan Zacharias och hans vänner kommer att betyda ganska mycket i boken. Även om boken då kan klassas som en psykologisk deckare kan man inte undgå att också fascineras av Edvarssons relationsdrama. Karaktärerna är väldigt genomarbetade och det är lätt att tycka om dem alla; vilket säkert också är ett stildrag som lämpar sig väl.  

Det pirrar till i huden när man läser boken. Den är en sann spänningsroman som leker med ens tankar och känslor och som får en att totalt ifrågasätta sanningen; om det alls finns någon entydig sanning. Jag älskar anspelningarna på det kreativa skrivandets betydelse och litteraturens påverkan på människan även om jag inser att vi som har detta specialintresse för språk och skrivande är ganska få. Men den som någongång har suttit och rivit håret av sig på grund av ångestladdad skrivkramp vet precis vad man talar om. Det blir på liv och död, liksom. Och i den här boken: bokstavligen.