Ju äldre man blir desto mer medveten blir man om hur många andra färger än svart och vitt som finns i det som kallas att leva. Det känns ju nästan som om man föds om emellanåt, som om livets faser ger ens liv så många olika ansikten. Den jag var igår blir jag aldrig igen men nog någon annan - någon som kanske tänker lite annorlunda, har lite mera i bagaget och - oftast - är lite mer ödmjuk inför livet.
Så, när jag läser ungdomsromanen (M)ornitologen av Johanna Thydell vill jag så gärna kunna känna med huvudpersonen Moa, vars mamma lämnade familjen när Moa var två år gammal. Moa är asförbannad på sin mamma och när mamman plötsligt hör av sig - efter femton år - vill hon inte ens träffa henne. Gamla sår rivs upp och det enda Moa kan tänka på är att hon helst vill se mamman ge upp och inte behöva ha med henne att göra. Det är ju en så befogad vrede. Det är ju så man skulle reagera. Men ändå; som vuxen är det svårt att sätta sig in de känslorna eftersom man direkt förstår på den tydliga undertexten att Moas mamma gett sig av på grund av något. Frivilligt ja - men knappast lättvindigt.
Det är första gången jag påtagligt upplever att min ålder är ett hinder för att till fullo leva mig in i en ungdomsroman. Men den är mycket bra dock! Igen en gång har Thydell lyckats fånga den rätta tonen och genom humor, rappa och småironiska kommentarer är jag säker på att hon får den unga läsaren på sin sida. Och temat - föräldrarelationer på gott och ont - är ju något alla mer eller mindre kan relatera till.
Gillade man I taket lyser stjärnorna (2004) eller Det fattas en tärning (2006) har man också i denna bok en lika bra story!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar