Gruppsykologi i en livbåt

Charlotte Rogans debutroman Livbåten som utkom för ett par år sedan har fått alldeles fantastiska recensioner världen över och nu finns det t.o.m. planer på att filmatisera boken har jag förstått. 

Boken handlar om den unga nygifta Grace som tillsammans med sin man ska korsa Atlanten ombord på Empress Alexandra år 1914. Mitt ute på havet förliser dock fartyget p.g.a. en explosion. Grace lyckas tack vare sin man rädda sig ombord på en livbåt tillsammans med 38 andra personer. Vad som hänt med maken Henry vet hon inte. 

Då boken börjar får man träffa Grace som överlevt 21 dygn till havs i en överlastad livbåt. Grace sitter dock i fängelse, åtalad för mord. Hennes försvarare har bett henne skriva ner allt hon kan komma ihåg från dagarna i livbåten i en dagbok. På så sätt lär man känna människorna i livbåten och de roller de tilldelats eller tagit på sig i denna nya situation. Man får veta en hel del om Graces förflutna via tillbakablickar och om hennes om maken Henrys kärlekshistoria. Det finns också en hel del oklarheter kring orsaken till förlisningen och om något nödmeddelande sändes ut. Det här är definitivt en bok som väcker fler frågor än den besvarar och berättelsen är kantad med en stor dos livsfilosofi och gruppdynamik. 

Den största frågan är förstås hur man ska dömas för handlingar man begått under omständigheter som så totalt avviker från det normala. I livbåten gör Grace det hon måste för att överleva, men exakt hur Grace själv uppfattar sina handlingar och vad som egentligen hänt är svårt att veta för hon verkar inte vara helt ärlig i sin dagbok. Egentligen är det ganska svårt för mig att tycka om Grace som person och händelsen känns ju avlägsen i tid och rum men det är ofrånkomligt att fundera på hur man själv skulle ha handlat i samma situation.Vad gör man då båten tar in vatten för att den är överlastad? Hur reagerar man då vattnet och maten tar slut? Spännande är det också då könsrollerna från 1900-talets början synliggörs och kanske också kastas omkull - åtminstone i den här livbåten.

Min åsikt om boken då? Jo, jag tyckte om att läsa den. Ibland var den riktigt obehaglig, för det mesta var den svår att lägga ifrån sig. Den här boken kan mycket väl vara mitt bidrag till bokcirkeln nästa år - det här är en bok som jag gärna skulle diskutera med någon annan.