torsdag 23 juni 2016

En värdig avslutning

Kanske är ni några före detta nior som ännu hittar hit till bloggen trots sommarlov - här kommer en recension som i allra högsta grad kan intressera er. Och vem som helst förstås.

Jag inledde min undervisningsfria period med ett besök på bibban tillsammans med mina barn. Hem kom vi med en stor hög böcker - och bland dem några riktiga pärlor. En av pärlorna var den tredje och sista delen i Marie Lu´s Legend-trilogi Champion. Scrollar du tillbaka i bloggen hittar du recensioner på både den första och den andra delen. Den första boken, Legend, var alltså vår högläsningsbok för niorna det här läsåret och det var många nior som tyckte väldigt bra om den och också ville läsa fortsättningarna. När vi pratade om boken kunde jag berätta lite om den andra boken i serien, Prodigy - eftersom jag hade läst denmen inte om den sista. Men nu; nu fick också jag ett slut på historien. Ett slut som visade sig vara riktigt värdigt.



Det som är typiskt de två första böckerna är det höga tempot, korta kapitel och mycket action. För det mesta fortsätter den sista delen i samma mönster även om jag tycker tempot och farten avtar lite grann. Men det är också helt på sin plats, tycker jag. För när sidorna inte är fyllda till bredden med action-scener finns det också utrymme för karaktärerna att växa. Och det är kanske det jag gillar allra mest med Champion. Man får en helt annan inblick i vem Day och June är; och genom deras tankar lär man känna dem mer ingående. Day och June är också lite mer mogna som personer i Champion än de var i den första boken - och det att Marie Lu också har låtit dem förändras ger bokserien mera karaktär.

I Champion är Day en hyllad hjälte och June har en hög befattning inom den styrande eliten i Republiken. Nu står Republiken dock inför den värsta krisen någonsin. Den nya Elektor Primo, Anden, är en rätt så bra typ som bryr sig om medborgarna och vill ha förändring men landet hotas av ett krig som Republiken inte kan vinna. Day och June blir förstås nyckelpersoner och frågan är om de lyckas lösa kampen innan det är för sent. 

Jag ska erkänna: när boken närmade sitt slut satt jag i soffan och grät. Marie Lu lyckades verkligen hålla mitt intresse för personerna och storyn vid liv, och jag blev så rörd att det kändes tomt att säga farväl. Och det om något är ju ett tecken på att författaren lyckats greppa läsaren. Och epilogen - wow säger jag. Att ge storyn ett sådant slut kan inte leda till annat än en eller två tårar. Det är inte konstigt att serien blivit så populär och lite nyfiken blir jag nog också på att läsa Marie Lu´s nyare serie Den unga eliten.

Nu blir det midsommar. Midsommar är blomsterkransar, skratt, härligt umgänge och glada barn. Vi ska fira som vi har firat de senaste åren; med några av våra bästa vänner. Och jag vet att det blir kul för det blir det alltid när man får hänga tillsammans med dem. Hoppas också du får en skön helg! Glad midsommar! 

  

           

  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar