tisdag 24 maj 2016

Alltså what?

Finns det någon här ute i bloggvärlden som har läst Meg Rosoffs Älgbarnet?



Boken är totalt crazy - jag vet inte ens om det går att skriva om den och samtidigt ge sken av att vara seriös. Det är alltså då frågan om en ungdomsbok på knappt hundra sidor. Jess är sjutton år och gravid. Nick är pappan till barnet och alla runtomkring de unga blivande föräldrarna är skeptiska till att de kommer att klara av att ta hand om sitt barn. Och så föds barnet - som visar sig vara en älgkalv. Jo, du läste rätt. Tydligen kan det nämligen hända; ibland föder människor icke-mänskliga barn. 

Sedan börjar det absolut absurda och surrealistiska. Älgis - som de kallar sitt lilla barn, prövar sina föräldrar och det är inte den lättaste uppgiften att uppfostra en avkomma; speciellt inte om det råkar vara så att barnet har specialbehov och man själv är tonårsförälder. Men Jess och Nick gör sitt bästa - går på föräldraträffar, tampas med sömnsvårigheter, funderar på barnets kompisrelationer, uppfostrar och oroar sig. Såsom föräldrar gör. Det är ju bara det att Älgis har så svårt att lära sig gå ut och bajsa, dämpa sina djuriska instinkter, lära sig hitta rätt penngrepp och sköta sin hygien. Så till slut blir det väl så att Jess och Nick byter taktik, ger efter och slutar ställa krav. Såsom föräldrar gör. 

Men vet ni. Jag hade så svårt att läsa den här boken. Jo, jag fattar symbolismen här, ett lager under det uppenbara - men oj vad svårt det var att förhålla sig allvarligt till innehållet. Jag blev nästan knäpp; jamen vadå? En älgkalv. Försök du dig på att läsa boken och berätta sedan om du klarade av den med förståndet i behåll. Mitt sviktade. Rejält.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar