I boken Jag är Kina (Xiaolu Guo) frågar sig en av huvudkaraktärerna, Iona Kirkpatrick i London, hur man egentligen skall leva livet för att det skall kunna kallas "värdigt". Hon funderar på var hennes liv kan placeras på en kvalitativ skala och vad man förväntas göra i livet för att det skall vara tillräckligt - för att ens liv skall räknas, vara av betydelse, medföra något? Iona är översättaren som råkar komma över brevväxlingen mellan Jian och Mu - och blir indragen i ett drama hon inte kan släppa. Jian och Mu är två revolutionära kinesiska unga vuxna som kämpar för förändring i samhället, yttrandefrihet och kampen om att få tänka fritt.
Allt eftersom tiden går, och de översatta sidorna blir fler, lär sig Iona mer och mer om Jian och Mu. De två har länge haft en komplicerad relation till varandra men de har aldrig tvivlat på kärleken. Det som gör att kärleken dem emellan aldrig riktigt får leva ut dock är framför allt Jians kampvilja: någonting är fel i det kinesiska samhället och det är hans skyldighet att via punkmusiken sprida sitt manifest.
Jag tyckte om boken. Det är mycket samhällsdebatt, ideologier, Kinas historia och nutid, Europa ur en asylsökandes perspektiv och musik. Boken är egentligen väldigt ojämn dock - emellanåt ganska trög och utdragen men sen råkar man läsa några rader riktiga guldkorn som väcker tankar hos en. Hur är det med ditt livskonto till exempel; Ionas tankar om vad som är av betydelse? Ligger du på plus eller minus? För några veckor sedan fick jag för första gången i mitt liv parkeringsböter. Jag hade parkerat utanför Caribia i Åbo en fredagseftermiddag eftersom barnen och jag skulle simma tillsammans med våra goda vänner. Vi fastnade ovanligt länge i Hesburgerkön efter simmandet (ibland måste man unna sig, visst?!) och kom ut till bilen en halvtimme för sent. 60 euro. Blä! Dyra hamburgare! Och det enda jag egentligen hade lust till var att skrika ut min frustration - JAG ÄR INGEN SKURK! Jag kör enligt hastighetsbegränsningarna. Jag betalar skatt. Jag har aldrig snott något, inte ens en slickepinne i butiken som barn. Jag är med i Röda Korset och jobbar för välgörande ändamål. Jag jobbar som lärare och ser till att barn och unga får kunskap, är trygga och mår bra. Jag är snäll mot andra och tror på empati. Jag skickar JU julkort varje jul och lämnar för fasiken också in mina bibbalån innan de går över förfallodagen.
Mitt konto är på PLUS. Kan inte lapplisan istället komma fram till mig och säga att jag lever mitt liv på rätt sätt; att min halvtimme parkering på övertid kan dras av från pluskontot och att jag är förlåten för allt? Torka mina tårar och ge mig en liten chokladbit då? Ge mig en liten kram iallafall? Var finns rättvisan, liksom?
Nej men. Hur skall vi egentligen tänka med våra liv? Är vi ansvariga för att göra rätt endast i våra egna liv, eller leva för våra barn eller borde var och en tänka större än så? Vad kommer att hända när du knackar på himladörren - släpper Gud in dig eller ber hon dig återvända till världen, göra rätt ifrån dig först och sedan försöka pånytt?
Blir du insläppt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar