Är kärlek och förälskelse överskattat?

Nånej - det är det nog inte. Vem av er kommer ihåg den där pirriga känslan av en blick, den nervösa första daten eller känslan av att sväva på rosa moln när känslorna visat sig vara besvarade? Ni alla?! Jo, jag gissade nog det!

Nå tänk er då att vi plötsligt skulle få för oss att känslor - speciellt kärlek - är orsaken till allt ont som händer i världen. Att vi skulle vara smittade av amor deliria nervosa, en sjukdom som påverkar vår hjärna så att vi inte kan tänka klart eller fatta rationella beslut för människans bästa. Sjukdomen har en massa symtom: stress, hjärtbesvär, ångest, depression, sömnlöshet och högt blodtryck och skulle vi bli fullständigt botade från kärlek skulle vi lösa de flesta problem i världen; allt från krig, svartsjuka, skilsmässor till de flesta hälsoproblem. Knappast lyckades jag här övertyga er men läser ni Lauren Olivers Delirium, en dystopisk romantisk thriller för ungdomar, kanske ni övertygas av alla argument. Intressant tankeställare blir det hur som helst.

Boken är som sagt en ungdomsbok som igen en gång är den första delen i en trilogi. Huvudpersonen är Lena (Magdalena), en 17-åring som på sin artonårsdag skall behandlas mot sjukdomen kärlek. Det är 64 år sedan människan upptäckte sjukdomen och 43 år sedan forskare lyckades hitta ett fungerande botemedel och nu lever människorna lyckligt någonstans i Portland i USA botade från allt ont som sjukdomen tidigare förde med sig. Men, så kommer detta men. I detta fall en kille som heter Alex och som får sjukdomen i Lena att bryta ut. Hon blir som förhäxad, får alla symptom och, precis som sjukdomsförloppet också brukar, drar det ner henne i en förnekelse och plötsligt vägrar hon bli behandlad. Och det går förstås inte för sig.

I samma veva får Lena veta om människorna i Vildmarken. Det visar sig att Alex inte alls är botad, trots sina ärr, och egentligen kommer från de ogiltiga i Vildmarken, de som bestrider sjukdomen och statens behandlingar. Det skapar en viss nyfikenhet hos Lena och trots sin rädsla tar hon reda på mera fakta och börjar ifrågasätta kärleken som en sjukdom. Hennes vän Hana spelar en stor roll, liksom mamman som dog när Lena var liten. Och så går det som det går - och plötsligt är man som läsare inne i ännu en intressant alternativ värld som man knappt kan släppa.

Jag gillade boken. Temat kärlek kan ju minst sagt kännas lite kliché, men i detta fall var ju själva kärlekshistorien det som gjorde temat så det må vara förlåtet. O dessa ungdomsdystopier: det blir en balansgång i hatkärlek för mig. Men mina elever älskar dem - så jag fortsätter tipsa! Även denna bok!

(Och så måste jag ju erkänna att jag själv också kastades tillbaka till ungdomen och ungdomskärleken. Och det är ju alltid skoj: lite pirr och förälskelseminnen gör magen glad. Och det är aldrig fel.)