Bokens huvudperson Lucas (med c, inte k!) sitter både på bokens första och sista sida och väntar på att pappa skall komma hem. Men pappa kommer inte hem för han är intagen på sjukhus efter en sjukdomsattack och dör. Och det är döden - precis som titeln antyder - som genomsyrar hela flödet av den ena märkligheten efter den andra. Jag vet inte ens var jag skall börja. Boken gav mig såväl känslor av avsky och rädsla som av insikt och medhåll. Och på bokens baksida står det att det är en gripande skildring av sorgens stundvis bisarra uttryck. Ja, om något så är boken besynnerlig och knappast kan någon läsare säga att hen läst klart boken utan en känsla av förvirring.
 |
| Till och med en jobbig pärmbild, ju! |
Lukas Moodysson känner vi ju främst som regissör till filmerna Fucking Åmål och Lilja 4-ever. Det är ju filmer som är gjorda för att väcka debatt och för att få oss tittare att kanske vakna upp och se världen på ett lite annorlunda sätt. Döden & co följer nog rätt så långt samma mönster och jag tror Moodysson gärna vill att vi ska känna oss förvirrade och gripna av stundens vanmäktiga och uppgivna känsla. Döden är ingen lätt sak att diskutera - eller ens tänka på - för att inte ens tala om att handskas med. Moodysson hittar en hel del ämnen , både för film och för bok, som berör! Ofta på ett smärtsamt sätt.
Det finns nog en röd tråd i bokens intrig. Huvudpersonen Lucas är frånskild och har en dotter på nitton år. Han lever ett rörigt och asocialt liv och skall skriva en bok om Marilyn Monroe. Allt eftersom Lucas tömmer den avlidna faderns lägenhet dyker det upp små överraskningar. Vem var fadern riktigt? Varför tvingade han Lucas att flytta bort; ett svek som Lucas aldrig förlåtit fadern för? Med de ärvda pengarna åker Lucas på en jordenruntresa men kommer inte ifrån det stressade och maniska tillståndet han befinner sig i och överallt blir han påmind om pappan och alla frågor som aldrig fått några svar.
Puh, det var en prestation i sig att läsa boken. Utmattande och krävande! Kanske inte en bok jag skulle rekommendera även om jag gillar att läsa om svåra ämnen och verkligen inte tycker att det skall finnas tabubelagda teman. Men det blev lite för intensivt, helt enkelt. Till saken hör också att min egen pappa råkade hamna in på sjukhus i samma veva jag läste boken så jag hade lite extra svårt med läsningen denna gång. Temat kom kanske lite för nära inpå. Men min pappa lever och mår bra - tack och lov för det!
Så pappa, om du råkar läsa detta kan du ta emot några extra stora bloggkramar av mig. Tack för att du är du och för att du alltid finns där för oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar