 |
| Ursnygg pärmbild! |
För några månader sedan besökte Karin Erlandsson Pargas och det retar mig fortfarande att jag inte kunde gå och lyssna på henne. Mamma råkade ha hennes familje- (flergenerations-) krönika Minkriket som sin sommarbok i läscirkeln och självklart lånade jag den för att få se vad all god kritik bygger på.
Ändå är den här boken väldigt svår att skriva om. Jag känner att jag är ute på hal is och egentligen borde låta någon annan recensera, främst därför att jag inte känner mig tillhöra den grupp av läsare som får ut mest av boken. Jag läste gärna, fängslades av livsödena och kan tveklöst säga att den var bra - men det var en märklig känsla efteråt som inte vill lämna mig.
Boken följer upp en minkfarmarfamilj i flera generationer; mestadels vardagsbestyr, funderingar, glädjeämnen och bekymmer. Lars-Mikael är kanske huvudkaraktären medan även hans föräldrar Evert och Marianne och hans fru Kristina och dotter Tanja ger läsaren en inblick i sina liv. Allt kretsar kring minkarna och farmen och hela livet som de känner det är beroende av minknäringen och dess mående. Men det är inget lätt liv - farmen kräver uppoffringar, hårt arbete, göra och inte tänka. Och medan man jobbar föds ett barn, dör någon, lagas det mat, blir någon förälskad och någon annan gräver sig ner i självömkan och (frånvaro av) skilsmässotankar. Erlandsson bara "registerar" och låter bli att ta ställning till allt detta och det är kanske det som gör att min känsla av maktlöshet och otillräcklighet gör sig påmind. Jag skulle bara ha lust att skaka om Lars-Mikael - och många andra också - och be dem vakna! Det finns få saker som gör mig mer arg än människor som bara går med strömmen och inte tänker till, ifrågasätter, tar ansvar över sitt liv och gör - och ändå vet jag att också jag själv är offer för detta lite för ofta, kanske hela tiden (?)! Därav känslan, tror jag.
Är det pengar som styr våra liv? Hur kan vi fortsätta leva vår liv och blunda för så mycket orätt? Vem är det som förtrycker vem - minkarna eller människan? Vad händer med alla våra drömmar när alla "måsten" tar över? Är vi alla minkar som går i åttor genom våra liv eller kan vi ens välja en annan siffra som stråk?
Usch. Jag hoppas livet för med sig mycket mer lycka, mod, kärlek och handlingskraft än såhär, oberoende jobb, hembygd, ekonomi, ekorrhjul och livsöde. Men å andra sidan gillar jag inte att jag tänker så - för vad är livet annat än just otillräcklighet? Och det är väl det som är vägen; att ändå acceptera och hitta tilltro. Trots att man aldrig räcker till. Trots att sanningen inte alltid är så vacker. Trots att drömmarna inte gick i uppfyllelse.
Det måste räcka till ändå. Tack Karin Erlandsson för sanningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar