söndag 21 januari 2018

Gör om, gör rätt!

Författaren Lauren Oliver har ni fått läsa om här på bloggen förut. Det är ju hon som skrivit den dystopiska Delirium-trilogin som Lotta läst och gillat. Jag plockade med mig hennes debutroman Resten får du ta reda på själv på biblioteket för någon vecka sedan.

Boken handlar om Samantha, Sam, som hör till det populäraste gänget på Thomas Jefferson High. Hon ock hennes tre bästisar gör allting rätt. De har den rätta stilen, de coolaste pojkvännerna, får sitta vid det bästa bordet i matsalen och de går på alla de rätta festerna. De yngre eleverna ser upp till dem och vågar inte ens tilltala dem. Om någon är annorlunda kan hen räkna med att bli förlöjligad med väggklotter och öknamn av Sams gäng. 

Fredagen den 12 februari har varit en vanlig dag i Sams perfekta och avundsvärda liv. Men det blir också hennes sista. På väg hem från en fest dör hon i en bilolycka. Det är bara det att hon vaknar upp och till sin förskräckelse märker hon att det är morgonen den 12 februari igen. Så småningom inser hon att det här är hennes chans att göra allting rätt. Sam kommer att vakna upp ytterligare sex gånger den 12 februari.

Nu kanske du tänker att det låter lite väl tjatigt att läsa om samma dag så många gånger, men det är det inte alls. Varje dag faller en ny pusselbit på plats då Sam lär sig mer om sina vänner och också om dem hon gjort till sina ovänner. Det här är en bok om att lära sig om sig själv och om att utvecklas och förändras. Det här är en bok om att inse att man själv förtjänar bättre. Boken handlar om mobbning ur mobbarens synvinkel och om mobbningens konsekvenser. Boken handlar om lärare som inte fattar ett skvatt och om lärare som inte alls borde få vara lärare. Men mest handlar boken faktiskt om vänskap och om den tiden i livet då det är vännerna som är kraften som gör varje dag värd att leva, till och med sju gånger om. 

Jag drog ett djuuuupt andetag då jag slog ihop boken. Jag tror jag höll andan under hela det sista kapitlet. Puh!



Imorgon och på tisdag ska Lotta och jag få träffa författaren Johanna Holmström tillsammans med våra sjuor och nior.  Gissade om vi är taggade? Härlig start på veckan på världens bästa jobb!

tisdag 16 januari 2018

Om verkligheten är för tråkig

Det första jag gjorde när mitt jullov började var att läsa klart Sara Bergmark Elfgrens bok Norra latin. När man först ser bok kanske man tänker "oj" - dels är den lång som bara den och dels vittnar baksidestexten om att det skall handla om spöken i en gymnasieskola i Stockholm. Är det verkligen nåt för dig?

Jag säger så här: Norra latin är en av de bästa böckerna jag har läst där det övernaturliga gränsar till skräck. Om du har läst Engelsforstrilogin och tyckte om den lovar jag att du kommer att tycka att Norra latin är ännu bättre. För det är den.



Boken handlar om Tamar som flyttar från Östersund till Stockholm - hon vill bli skådespelare och lämnar allt det trygga, alla vänner och hela familjen, för att nå sina framtidsdrömmar. Men i Stockholm finns alla elitungar. De som växer upp med föräldrar som är stenrika och som redan har skapat sig stora namn inom teater- och filmbranschen. Norra latin är skolan med stort S dock. Estet-programmet är krävande men klarar du det kan du förvänta dig framgångar och med en examen från Norra latin vet du om att din utbildning står på en stadig och anrik grund. Så det gäller att kämpa, och det vet Tamar.

När Tamar första gången ser en syn och upplever nåt som inte kan vara av denna jord blir hon rädd. Vem är pojken som visar sig för henne och vad är det hon ombeds göra? Hur kommer det sig att just hon blir utvald? Kan orsaken vara att hon så övertygande lovade göra vad som helst för att bli antagen - då när hon satt där på scenen och var livrädd för att misslyckas vid antagningstestet? För att få reda på allt detta börjar Tamar forska i skolans historia. Och i takt med att Tamar få veta mer och mer händer det onaturliga saker i skolan. Elever råkar ut för olyckor, äldre personer vittnar om saker som har hänt och Tamar inser att hon är en del av något riktigt stort. Något som hon inte vet om hon klarar av eller om hon ens kommer att komma levande ur. 

Jag är inte en stor vän av skräck. Inte heller av böcker som behandlar det övernaturliga, eller magi. Och jag tycker faktiskt inte heller att det är dessa saker som gör Norra latin så bra. Det bästa med boken är relationerna och Sara Bergmark Elfgrens skickliga sätt att beskriva ungdomarnas värld. Utan att överförklara lyckas hon skapa den där exakt rätta känslan, den där inblicken i hur det är att vara Tamar. Eller Clea. Eller Tim. Den där vardagen i en gymnasieskola. Att det sedan råkar hända saker som inte förknippas med riktigt alldaglig vardag blir liksom bara bonus: men nog en bonus som jag kanske skulle klara mig utan.

Vill du falla tillbaka på en sjukt bra historia och läsa en övertygande skildring av gymnasieelevers verklighet - med övernaturliga inslag - ska du läsa boken. Du kommer att gilla!

torsdag 11 januari 2018

Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!



lördag 6 januari 2018

Om att älska villkorslöst

En bra sak jag lärde mig 2017 är att ett snabbt sätt att hitta läsvärda böcker på är att alltid kolla in hyllan med böcker som lämnats in samma dag i bibban. Otroligt hur länge det tog för mig att fatta det. Men nu vet jag - och ni också om ni nu missat det.

Där plockade jag senast upp boken Lily och bläckfisken av Steven Rowley. Jag kan nog erkänna att jag tänkte på dig Lotta och din Chili då jag valde den. Jag har ingen hund och har aldrig haft men den här berättelsen om taxen Lily och hennes husse Ted är helt oemotståndlig.

Ted är en ensamstående man i medelåldern. Lily är en 12 år gammal tax. Ted är en smula neurotisk och har aldrig riktigt kommit över sitt senaste förhållande trots att det redan är länge sedan det tog slut. Han har ett lite komplicerat förhållande till sin mamma, han har en syster som bor långt borta, vännen Trent och sin psykolog Jenny men i övrigt är Lily hans allt. Det är med henne han på torsdagar snackar snygga killar, äter pizza med på fredagar och spelar monopol med på lördagar, typ. 

En dag upptäcker han att Lily har en bläckfisk på huvudet. Boken handlar om Lilys sista månader i livet och Teds kamp för att bli av med bläckfisken. Det är inte alltid så lätt att skilja på verklighet och vad som händer i huvudet på Ted. I teorin vet väl Ted att hundar inte lever lika länge som människor, i praktiken är det helt omöjligt för honom att acceptera. Boken bjuder på både skratt och tårar. Den är annorlunda och rörande. Jag har aldrig tidigare läst en så härlig skildring av hur det är att älska en hund, men nu förstår jag att det är en helt villkorslös kärlek. En sådan kärlek man bara kan känna då man vet att den andra egentligen är helt beroende av en. Det är samma kärlek som till en bebis. 

Visst Lotta, bloggen ska absolut få ett lyft snart! Jag har också idéer, det blir nog bra! Det blir spännande att ses på jobb på måndag! Jag har nog inga förhoppningar om att komma upp i dina mängder lästa böcker. Jag blir glad om jag hinner läsa en bok i veckan, det blir kanske mitt mål för året att komma upp till 52. Jag fastnar så lätt med stickningen eller Duolingo eller något annat på kvällarna.




onsdag 3 januari 2018

Tre som hurrar i vårt hus!

Brukar ni gilla och dela på Facebook i hopp om att vinna diverse prylar, kläder eller resor? Jag gör det nästan A L D R I G. Och det därför att jag inte tror på mina chanser att vinna - av samma skäl lottar jag heller aldrig, eller köper skraplotter eller deltar i bingo. Jag orkar helt enkelt inte ge av min tid eller ge min lilla hjärna ens en liten gnutta hopp om att det skulle kunna gå vägen. Jag skulle gärna påstå att det är rätt så förnuftigt ju; men frågar ni min man eller mina barn är det ju bara dumt. De går omkring och hoppas på en miljonvinst medan jag bara; ja, ruttnar i min misär - eller nåt.  

Så - förstås - gick jag och vann. JAG VANN. På Facebook. I en sån där gilla och dela-grej. JAG.

Och det var inte vilket pris som helst. Nej, jag skulle nästan vilja påstå att det var det bästa priset genom tiderna. Ingen miljon förstås. Men vem vill nu ha en sådan? Ingen ny bil heller men en sån klarar man sig ju utan. Näe, priset var årets mest efterlängtade bok hemma hos oss. Den vi hade spekulerat kring, drömt om, tänkt på i ett halvår och lagt oss i kö för på bibban innan den ens varit utgiven. Kan ni tänka er hur högt ribban låg, liksom? Och hur tror ni det gick? Boken var förstås ingen mindre än Rakels mirakel av Malin Klingenberg och Joanna Vikström Eklöv.



Rakels mirakel är den femte boken om Patrik, Irene och Pensionärsmakten. Denna gång är det frisörsalongen Rakels mirakel som faller offer för skurken Vink Nexas. Rakel, den sympatiska och proffsiga frisören, råkar ut för en olycka och måste ta in en vikarie för att inte göra kunderna missnöjda. Men det borde hon aldrig ha gjort. Vink Nexas är en ofattbart lömsk typ som alla kunder blir livrädda för och efter ett besök hos Vink Nexas är ens frisyr totalförstörd. Och ingen vågar säga till: för gör man det är Vink Nexas där med sina saxar och gör frisyren om möjligt ännu värre.

Ni hör ju själva. Vi hade svårt att sluta läsa om kvällarna och det gick så långt att mina barns far fick säga till: "Det är skolmorgon imorgon - kanske dags att sluta?". Men det var svårt ändå: hur skulle det gå för Irene som trodde hela pernsionärsmakten hatade henne? Hur skulle det gå för Gullmar som betedde sig illa för att han var rädd att inte få några nya vänner? Hur skulle det gå för Rakel på sjukhuset? Och hur skulle det gå med den nya uppfinningen Dubbloratorn eftersom den kommit i fel händer?

Böckerna om Patrik, Irene och Pensionärsmakten måste höra till de allra bästa böckerna i hela världen; för barnen och för oss föräldrar. Och vi som hade väntat och väntat och lagt ribban så högt kunde glatt konstatera att det blev så otroligt bra, igen! Fantastiskt!  

 

 

lördag 30 december 2017

Bloggdrottningen

Ifjol den här tiden skrev jag att jag hade läst 95 böcker år 2016. I år landar jag på fjuttiga 66 stycken. Det är nästan trettio böcker färre. Fatta! 

Så - med det sagt är nyårsutmaningen given. Läsa mera. Men 66 böcker lär inte vara så svårt att slå så jag vågar mig dessutom på att lova att jag skall förbättra mig. Vi har ju dessutom pratat med Daniela i evigheter om att bloggen skall få ett lyft och bara vi två ses på jobbet dagligen är jag säker på att ni skall få se nåt nytt och fräscht här inom kort. Visst Daniela? Jag har redan några förslag på förbättringar.

Och i väntan på att två medelålders tjejer skall lyckas hitta tillräckligt med energi för en förändring kan ni kära läsare välja att ytterligare fördjupa er i bloggvärldens innersta väsen. Den finlandssvenska författaren Eva Frantz har i år gett ut deckaren Blå villan - den första i en serie om kriminalkonstapeln Anna Glad. En riktig mysdeckare är det det frågan om. Och jag erkänner - jag trodde nog att en finlandssvensk deckare inte skulle kunna bli något annat än totalfiasko. Tänk er vår lilla finlandssvenska ankdamm där det sjungs lite snapsvisor, där det kramas och gullas och alla är glada och mår bra. Hur skulle segelbåtar, villor, skärgård och lillajulsgranar gå ihop med mord och samhällets baksida? Nåväl - skämt och sido - tji fick jag! För det går alldeles utmärkt!



I Blå villan är det den populära finlandssvenska lifestylebloggaren Becca i Blå villan som är offret. Den femåriga Bruno traskar omkring på stora vägen mitt i sommarnatten och när han räddas upptäcks Brunos mamma Becca som ligger medvetslös i en stor blodpöl mitt i det idylliska sekelskiftesköket. Inte en pryl står fel - allt är som taget direkt ur en inredningstidning. Färska blommor på bordet, storblommiga tapeter med matchande restaurerade antika möbler, vackra stilleben oberoende åt vilket håll du ser och inte en plastpryl så långt ögat når. Det blir ett fall för Anna Glad och hennes äldre kollega Rolf Mårtensson.

Och det blir bra. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man träffar Magica - trollet som älskar att sitta och skriva elaka kommentarer på en massa bloggar hon läser. Man kan heller inte låta bli att småskratta igenkännande åt typiska bloggfenomen: när stringhyllan dyker upp blir det liksom pricken på i. Eva Frantz kirrar det här med att ringa in bloggvärlden och trots att hon egentligen inte förlöjligar blir det nästan på gränsen till parodi.

Och läsa vidare vill man. Det är lättläst, roligt, spännande och irriterande. Allt på samma gång. Det handlar om brott, småstadsidyll, vackra kulisser, smutsliga vardagar, yttrandefrihet, källkritik, äktenskapskriser, vänskap, relationer, hemligheter och sanningar. Det handlar om - Svenskfinland!

Take it or leave it.    

    

fredag 29 december 2017

Våga gå sin egen väg

En av de böcker som totalt fick mig att tappa taget om min egen verklighet denna höst är boken Down Under av Johan Ehn. Det är en bok som klassas som Unga vuxna, men som jag tycker gott passar likväl tonåringar som vuxna. Det är Johan Ehns debutroman och det är nog en författare det lönar sig att hålla koll på - för Ehn sätter ribban högt både för sig själv och andra ungdomsboksförfattare!



Boken utspelar sig på 80-talet och handlar om Jim. Jim passar inte in bland de andra killarna. Hela sitt liv har han känt sig udda och annorlunda och han förstår plötsligt varför när han träffar Daniel och blir kär. Stockholm och 80-tal är inte en tid eller en plats där det talas öppet om homosexualitet - och Jim gör sitt bästa för att trycka tillbaka de känslor han har och lägga band på den han är. Men som vi alla vet: det går ju inte!

Jim blir tillsammans med en tjej, Alva, men när han till slut måste bryta sig loss eftersom han inte längre står ut tar han sitt pick och pack och flyr så långt bort det går. På Nya Zeeland har han släkt från sin pappas sida och han bestämmer sig således för att resa dit för att hitta sig själv och starta om. 

Down Under är en bok som samtidigt är vacker och grym. Den är skriven med en sådan känsla att det inte går att förbli oberörd och den griper hårt tag i ens medkänslor och i hela en själv. Vi vet alla hur det är att försöka acceptera det egna jaget - att se våra svagheter och ändå på nåt sätt godta dem, att försöka se på vår egen kropp med ögon som inte dömer, att sakna talanger man så gärna skulle vilja ha, att avundas andra och önska sig ett annat liv. Men fyrdubbla sedan just den kampen och du får Jim i ett nötskal: en osäker kille som hela tiden lever ett falskt liv och spelar sina roller. 

Och lägg till en författare som kan förmedla dessa känslor raka vägen till ditt hjärta. Det handlar om rätten att få vara den man är. Den handlar om Jim - men också lika mycket om dig och mig!   

Down Under är en självbiografisk bok som jag höjer till skyarna. Läs den du också!